Att få Birgit Bonniers stipendium i franska år 2014 var ett ovärderligt ekonomiskt bidrag och ett stärkande erkännande. Jag tog upp min avhandling om reklamvokabulär i de franska tidningarna Le Monde och L’Express efter en längre tids uppehåll och fick precis den kick jag behövde. Jag åkte genast till Paris för att på Bibliothèque nationale de France söka reklamannonserna ur 26 nummer av dessa tidningar från 2007 och 2008. De skulle komplettera dem jag redan hade från 1987–1988 och 1997–1998 och tjäna som jämförelse av reklamen under tre decennier, ett tillkommande perspektiv i avhandlingen som gör resultaten tydligare.

Det var dock en liten resa i sig att få tillgång till de nya numren. När jag väl tagit mig ner i underjorden i det moderna Nationalbiblioteket i Tolbiac, där forskarna vistas under mark och böckerna i symboliskt himmelshöga torn, fick jag veta att de skulle läsas online hemma bakom datorn, så mitt besök var i onödan! Men lika efemär som reklamen är som genre, lika efemär är den i den virtuella världen och det jag funnit när jag gick ut på nätet var bara artiklarna. Jag behövde ju reklamen och tidningarna i sin helhet.

När detta vederbörligen förklarats kom en hel kader fantastiska bibliotekarier till min hjälp. En fann en scannad version av Le Monde i en databas tillgänglig endast via forskningsbibliotek, där varje sida med både artiklar och reklam kunde skrivas ut. En annan berättade att denna tidning också fanns på mikrofilm. Rullande sida för sida på monsterapparater kunde jag så få fram även helsidesannonserna och kopiera dem. Vad gäller L’Express lyckades man till slut hitta de nummer jag sökte i pappersform, inbundna i enorma luntor, där jag letade fram rätt nummer och kopierade det jag önskade. Knappast en bråkdel av detta hade jag kunnat göra från Sverige! Kopieringen skedde för övrigt i särskilda kopieringsrum, öppna på särskilda tider, med särskilda personer som hjälpte till på särskilda maskiner, som man fick köpa särskilda kort till. Åh, du underbara franska värld! Och då har jag ändå inte nämnt något om den lilla lappen till mikrofilmsapparaten eller pappret till läsplatsen. Och jag har heller inte sagt något om proceduren för att komma in och ut från biblioteket eller för att få tillträde dit över huvud taget.
 
Resultatet – och för det vill jag tacka stipendiestyrelsen – var dock att jag fick en härlig upplevelse i Frankrike och råd och möjlighet att komma åt materialet, så att jag nu kan sitta just hemma i lugn och ro och studera de flera hundra kopierade annonserna. Alltmedan jag tänker på de flitiga forskarmyror och tjänstemän som kilar omkring därnere i Nationalbibliotekets gångar med små glada utrop när de hittar något riktigt bra!
 
LEVE BIRGITS MINNE!